Förälskad... Varför?
Jag är så sjukt ledsen just nu. Mitt hjärta sitter inte där det ska. Det är borta. Jag är så jävla kär, jag fattar verkligen inte grejen med att vara kär längre. Jag förstår inte grejen kärlek längre. Jag vill bara skrika min smärta, den är så sjukt stor. I en vecka nu så har jag mått så jävla kasst. Jag har aldrig kännt mig så här värdelös, ledsen och utnyttjad. Önskar bara att allt som hände inte skulle hända, då skulle jag ha haft världens bästa pojkvän som jag älskar högst över allt. Jag ångrar mig så sjukt mycket vad som hände.
Usch nu börjar tårarna.
Jag har haft det så jävla bra med M. Han är det bästa som hänt mig, allt som vi vart med om, allt vi har gjort. Jag förstår inte hur allt det här kunde hända. Jag saknar han så jävla mycket att jag kan dö. Att prata med honom gör att jag kan hålla mig levande. Det ända jag gör att vara hemma, sitta vid datan och tvn. Jag har inget liv här ute. Vill bara att skolan börjar så jag har något att göra på dagarna. Jag försöker hitta på något att göra men jag klarar inte av att vara hemma. Jag ser inte detta som mitt hem. Mitt hem är Ms lägenhet, fast det är inte det längre. Jag har inget hem. Jag pratar med min pappa hela dagarna för att jag ska ha något att göra, någon att prata med utan att börja stört gråta varje gång jag pratar om M.
Åh så jävla sjukt att jag saknar honom så mycket. Vill bara börja om från början och att allt blir bäst igen. För om jag ska fortsätta må så här vill jag inte leva. Jag vill bara krama honom och skrika ut att jag älskar honom. Men han älskar inte mig längre. Han vill inte prata om hur han känner, han vet inte om det någonsin kan bli oss igen. Sjukt att jag säger oss, men jag har alltid sagt oss istället för vi. Det känns som det är en oss, förstår ni?
Har ni någonsin blivit dumpade av er första kärlek på grund av ett gräl och sen helt plötsligt så älskar han dig inte? Såfall skulle jag vilja höra din historia. Hur kom du över den "dåliga tiden"?
Vi skulle haft 11 månader idag(fredag).
Iallafall nu är det bara 7 dagar så är jag nere i Bulgarien! Jag längtar massvis ska ni veta!
Usch nu börjar tårarna.
Jag har haft det så jävla bra med M. Han är det bästa som hänt mig, allt som vi vart med om, allt vi har gjort. Jag förstår inte hur allt det här kunde hända. Jag saknar han så jävla mycket att jag kan dö. Att prata med honom gör att jag kan hålla mig levande. Det ända jag gör att vara hemma, sitta vid datan och tvn. Jag har inget liv här ute. Vill bara att skolan börjar så jag har något att göra på dagarna. Jag försöker hitta på något att göra men jag klarar inte av att vara hemma. Jag ser inte detta som mitt hem. Mitt hem är Ms lägenhet, fast det är inte det längre. Jag har inget hem. Jag pratar med min pappa hela dagarna för att jag ska ha något att göra, någon att prata med utan att börja stört gråta varje gång jag pratar om M.
Åh så jävla sjukt att jag saknar honom så mycket. Vill bara börja om från början och att allt blir bäst igen. För om jag ska fortsätta må så här vill jag inte leva. Jag vill bara krama honom och skrika ut att jag älskar honom. Men han älskar inte mig längre. Han vill inte prata om hur han känner, han vet inte om det någonsin kan bli oss igen. Sjukt att jag säger oss, men jag har alltid sagt oss istället för vi. Det känns som det är en oss, förstår ni?
Har ni någonsin blivit dumpade av er första kärlek på grund av ett gräl och sen helt plötsligt så älskar han dig inte? Såfall skulle jag vilja höra din historia. Hur kom du över den "dåliga tiden"?
Vi skulle haft 11 månader idag(fredag).
Iallafall nu är det bara 7 dagar så är jag nere i Bulgarien! Jag längtar massvis ska ni veta!
Kommentarer
Postat av: jossiiiiii
du fixar de gumman!<3
love u
Trackback
