en kamp mot räddsla
Jag hade skrivit en lång text men jag tog bort den. Det känns bara som jag gnäller i den och jag vill inte ha en sådan blogg!
Men min kamp mot räddsla möter jag varje dag. Att bara gå upp på morgonen är en jäkla stor utmaning för mig. Om jag klarar att komma upp ur sängen. Om jag inte klarar av att gå upp på morgonen så skiter jag i allt. Visst jag ångrar att jag inte har kommit men jag mår så dåligt alltid att jag inte ens klarar av att gå upp på morgonen.
Vaknar alltid med att jag vill dö, jag vill inte leva. Varför ska jag leva. Visst jag har världens bästa pojkvän men jag får aldrig den känslan av att jag vill leva. Den känslan har jag nog inte haft sen 5:an i lågstadiet sen började man förstå vad livet gå ut på.
Livet går ut på att jobba skiten ur sig så man klarar sig. Ibland undrar jag vad ska som kan rädda mig ifrån att inte ligga i sängen eller gå och dö. Ett barn skulle rädda mig. Men jag kan inte skaffa barn nu p.g.a gymnasiet och att jag måste gå ut gymnasiet för att kunna ha ett liv överhuvudtaget. Men jag funderar på om att skulle mitt/mina barn ha samma pappa, skulle jag och pappan bo ihop föralltid?
Killar kan säga så mycket för stunden men när väl det tíllfället är där då de ska dumpa en så frågar man om föralltid då? Då svarar de alltid samma sak, "nää det funkar inte du vet". Jag vågar inte säga föralltid för då lovar man något. Föralltid är inte bara ett ord för mig utan det ordet betyder något för mig med. Men för att gå tillbaka till det ämnet innan, skulle man våga att skaffa barn nu? Skulle man klara sig i 16 års ålderna även om pappan jobbar? Alla skulle säga emot mig att skaffa barn men jag vet att det är den ända utvägen till att rädda mitt liv. 
Vi hörs, det lär vi göra!
